Fakta om LVU

Den nu pågående desinformationskampanjen mot socialtjänsten visar hur viktigt det är att korrekt information når ut, självklart till familjer som kommer i kontakt med socialtjänsten, men också till media och allmänhet för att felaktiga uppfattningar inte ska få fäste. Denna situation är speciell, men missuppfattningar är inte unika. Återkommande blir det tydligt att det generellt finns en okunskap om vad LVU är och hur det går till, inte minst i samband med uppmärksammade fall.

Här kommer därför korta fakta om LVU, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Det är till att börja med inte socialtjänsten som beslutar om vård enligt LVU, det är domstolen Förvaltningsrätten.

Socialsekreterare, utbildade socionomer, utreder barns situation efter anmälan om oro eller efter en ansökan. Det finns tydliga regler om hur en utredning ska gå till, och arbetet ska i möjligaste mån göras tillsammans med familjen. Socialtjänsten är skyldig att prata med barnet och lyssna på deras vilja. Frivilliga insatser ska erbjudas först. Tvångsomhändertagande med stöd av LVU ska alltid vara sista utvägen, när det inte är möjligt att ge barnet stöd och/eller skydd på frivillig väg.

Socialnämnden i kommunen, bestående av politiker, fattar beslutet att ansöka om vård enligt LVU om nödvändig vård/skydd/stöd inte kan ges på frivillig väg. Det är socialnämnden skyldig att göra om kriterierna för LVU är uppfyllda (se bild*).

Förvaltningsrätten fattar beslut om omhändertagande enligt LVU.

Beslut om LVU kan överklagas till Kammarrätten och vidare till Högsta förvaltningsdomstolen. När LVU blir aktuellt får vårdnadshavare och barn ett juridiskt ombud, en jurist eller advokat, som ska hjälpa dem i processen. Detta bekostas av samhället.

Om det finns ett akut behov av skydd eller någon annan nödvändig insats för barnet kan socialnämndens ordförande fatta beslut om omedelbart omhändertagande. Då kan socialtjänsten omgående placera barnet, och kan också begära polisens hjälp om det behövs. Förvaltningsrätten ska fastställa beslutet, som kan överklagas av vårdnadshavare och barn.

När barn behöver placeras är socialtjänsten skyldiga att först undersöka om barnet kan placeras hos någon närstående. Om det inte är möjligt/lämpligt placeras barnet i en utomstående familj, ett familjehem utrett av socialnämnden, eller på ett HVB-hem. Det som är bäst för barnet ska som alltid vara avgörande.  

Under pågående LVU Socialtjänsten har ansvar att främja barnets kontakt med föräldrar, syskon och andra närstående. Om barnet behöver skydd eller riskerar att fara illa av kontakten med vårdnadshavarna kan nämnden besluta om umgängesbegränsning. Detta kan vårdnadshavarna överklaga.  

Socialnämnden har ansvar att noga följa upp hur barnet har det under placeringstiden. En särskilt utsedd barnsekreterare ska hålla kontakt med barnet. Var sjätte månad ska socialnämnden överväga eller ompröva om vården fortfarande behövs.  

Vårdnadshavare och barn över 15 år kan när som helst begära att LVU-vård ska upphöra och barnet flytta hem. Då är socialtjänsten skyldiga att inleda utredning och bedöma om det är möjligt eller om barnet ska vara fortsatt omhändertaget. Beslutet kan överklagas till domstol.

Socialtjänstlagen och LVU innehåller detaljerade regler om hur barn ska ges stöd och skydd, och kraven på rättssäkerhet och kvalitet är högt ställda.

I praktiken är arbetet med barn i utsatta livssituationer mycket svårt och komplext, och Socialtjänsten får som bekant emellanåt kritik både för att göra för mycket och att göra för lite.

Utvecklingsområden finns absolut för att göra den sociala barnavården ännu bättre och säkrare. Att motverka desinformation och sprida kunskap är en liten men viktig pusselbit.